Ingen är rädder för vargen här

I början av nittiotalet utvandrade en grupp vargar från Italien och slog sig ner i de Franska Alperna. Detta mottogs med blandade känslor i Frankrike. Från officiellt håll gäller att den franska vargstammen skall skyddas och bevaras. Men precis som i Sverige finns det grupper vars entusiasm i förhållande till vargen är något dämpad. Nu var det emellertid inte i vilka alper som helst som vargarna slog sig ner, utan i Mercantour, som är en av Frankrikes nio nationalparker. De franska vargarna i Mercantour omhuldas intensivt av inte minst turistmyndigheter och andra vänner till de vilda djuren. Det har bland annat byggts ett vargcenter – Alpha-Loup – i Mercantour.

Mercantour

Litterära stärnor

Vår franska värd under vårt besök i Mercantour hörde emellertid inte till entusiasternas skara. Han ansåg, att när man nu en gång gjort sig sådan möda att utrota dessa odjur, varför skall man nu då plötsligt acceptera nya vargar som vandrar in och slå sig ner i Frankrike. Obegripligt dumt ansåg han. Kanske var vår värd orolig för sina kor, som vandrade omkring på alpsluttningarna på sommarbete. Men oavsett vår värds skeptiska hållning har vargarna blivit något av celebriteter.Vargarna har som sig bör i Frankrike fått litterär uppmärksamhet. Den franska författarinnan Frédérique Audouin-Rouzeau, som har blivit känd för sina humoristiska och originella deckare, gjorde just Mercantours vargar till centrala gestalter i en av sina romaner. I hennes andra bok, L’homme à l’envers från 1999 (Mannen som vände insidan ut. Sv övers. 2005), spelar vargarna en huvudroll när en grupp ganska originella människor ger sig ut i Mercantour på varulvsjakt. Frédérique Audouin-Rouzeau är annars historiker. Hon doktorerade på en avhandling om pesten under medeltiden. Jag vet inte om hennes avhandlig om pesten blev en succé, men hennes romaner har sålt bra. Så bra att hon numera är en bästsäljare i Frankrike. En lustig detalj ur svensk synvinkel är att hon skriver sina romaner under pseudonymen Fred Vargas. Antagligen helt omedveten om hur vargklingande detta namn är på svenska. Det franska ordet för varg är loup.

Djurlivet är överhuvudtaget ovanligt rikt i Mercantour. Murmeldjur ser man lite här och var. Gemsen, även känd som stengeten eller alpgeten, förekommer i tusental. Vidare finns det vildgetter, hermeliner, örnar och falkar och andra stora rovfåglar, liksom hjortar, harar och vildsvin med flera djurarter. Artikelförfattaren kan också upplysa om att det på sina håll finns sällsynt aggressiva, äckliga och irriterande blinningar. Dessa otäcka odjur biter förmodligen mycket värre än de där vargarna som kom från Italien för tjugo år sedan. Och om någon skulle tvivla på detta, så hävdar jag bestämt att risken att bli biten av en blinning är mycket större än att bli biten av en varg. Ser man överhuvudtaget en varg i Mercantour så har man haft tur.

Det kan också nämnas att floran är rik, med över 2000 olika arter, varav cirka 200 betecknas som mycket ovanliga. Bland annat Edelweiss. Edelweiss är en växt som bara går att finna på höjder över 1700 meter. En annan växt man kan få se är Krollilja, som på sina håll kan ses i Sverige också, men då som odlad växt.

Col de la Bonette - vägen till Nice

Mercantour täcker en yta på 685 km² och det finns sju stora dalgångar. Mercantour besöks varje år av cirka 800,000 turister, och dessa har 600 km markerad vandringsstig att vandra omkring på om de så önskar. Och det önskar många. Att vandra är stort i Frankrike. Landet genomkorsas av vandringsleder. På vintern är det skidåkning som gäller, och det finns flera stora hotell och skidanläggningar i området. Enligt vår värd intas ett av de större av dessa hotell vintertid av maffian, som väl då antagligen gillar att åka skidor om vintern. Dessa mafioso’s håller annars till nere på Rivieran. Om detta är sant eller inte vet vi inte, men det är hursomhelst inte mer än knappt 15 mil till Nice.

Cykel

Vandring och skidåkning alltså. Men även cykling är som bekant stort i Frankrike. I Mercantour ligger, enligt vad Fransmännen själva hävdar, Europas högst belägna asfalterade väg – Cime de la Bonette – som når 2802 meter över havet. När man startar sin färd mot toppen upplyser en skylt i början av stigningen om att vägen når 2807 meter över havet, men väl uppe får man veta att det bara är 2802 meter.Det där med siffror är inte enkelt i Frankrike heller.

På väg mot Cime de la Bonette

Landskapet runt toppen är kargt och sterilt, och stigningen den sista biten upp och runt Cime de la Bonnette är ordentligt brant. Cime de la Bonette är inget pass, eller col, som de säger i Frankrike. Det är snarare en liten loop runt själva bergstoppen, en scenic-route. Därifrån kan den som så vill – till fots – ta sig den sista biten upp på bergstoppen, beskåda utsikten, och känna sig lite extra belåten över denna avslutande prestation. Detta avstod vi dock från, eftersom vi anser att en cyklist av princip inte bör bestig toppar till fots. Bonette har vid ett par tillfällen passerats under Tour de France, och är följaktligen den högsta punkt Touren överhuvudtaget kan passera. Själva passet, Col de la Bonnette, som passeras på vägen upp, ligger på mer blygsamma 2715 meter över havet.

Cime de la Bonnette

Utöver Bonette finns flera höga toppar i närheten. Col de la Cayolle, Col d´Allos och Col de Vars är alla tre över två tusen meter höga. Col d´Allos slingrar sig utefter i det närmaste lodräta flera hundra meter höga stup. Col de Cayolle är en spektakulärt vacker naturupplevelse. En dag då vi kände oss oväntat principlösa ägnade vi oss åt en av vandringslederna runt Col de la Cayolle, och det var mäktigt och vackert. Col de Vars är en av de klassiska topparna i Tour de France, och är också riktigt vacker

Col de Vars

För den som så vill anordnar kommunerna i trakten ett slags brevét-lopp. Man hämtar ut ett stämpelkort, får det daterat, och har sedan sju dagar på sig att cykla upp för sju toppar eller pass i regionen. Utöver de fyra som redan nämnts ingår Col de Pontis, Col saint Jean samt ytterligare en topp. Col de Pontis är drygt 1300 meter hög, men stigningen upp till toppen var förvånansvärt hård och vägen ganska dålig. Från början var den sjunde toppen Col de Larche, men på grund av den intensiva biltrafiken är den nu stängd för cyklister. Det är enda förbindelsen till Italien i regionen och trafikeras av tunga lastbilar.

Den som har behov av att svalka sig efter Col de Pontis kan ta sig ett dopp i Lac de Serron-Ponçon. Denna konstgjorda sjö är en av västeuropas största dito, och används för att producera elektricitet och till bevattning av 1,500 km² odlingsmark.

Om denna damm kan mycket sägas, för dess historia rymmer en hel del dramatik. Flera byar lades under vatten när dammen byggdes. Å andra sidan var dammen bland annat ett sätt att ta kontroll över vattenmassor som orsakat flera översvämningskatastrofer genom åren.

Lac de Serre-Ponçon

Dammen samlar upp vatten från floderna Durance och Ubaye på deras väg genom de södra alperna innan de förenar sig med floden Rhône.

Tanken att bygga en damm föddes redan på 1800-talet, men det var först 1960 som dammen stod färdig. År 2010- när vi var där – var det femtio år sedan dammen stod klar, vilket firades med filmvisningar, utställningar, fest och med fyrverkerier.

Det är en speciell känsla att bada i dammen, för den ser ju ut som en riktig sjö, men när man kliver ner i dammen märker man strax att man har en cementbotten under sig. Världens största Swimmingpool?

Barcelonnette

Under vårt besök bor vi på ett Gite – L`Estaboun, som drivs av Claude och Marguerite i den lilla staden Barcelonnette. Barcelonnette är den bästa utgångspunkten för cyklister som vill pröva sina krafter på alptopparna i området. Staden ligger i departementet Alpes-de-Haute-Provence, och har knappt tre tusen invånare. Barcelonette grundlades 1231 av Raimond Berengar IV, greve av Provence, vars förfäder var från Barcelona. Därav namnet, som betyder lilla Barcelona.

När vi kom till Barcelonnette visste vi inte närmare var L´Establoun var beläget. Det visade sig att det låg högt upp på en alpsluttning. Nästan tusen meter ovanför själva staden. Vi insåg snabbt att våra dagsutflyckter knappast skulle kunna avslutas med att vi gled hem på våra cyklar stilla och lungt. Här skulle det bli fråga om rejält slit. På pluskontot kunde vi dock föra en påtaglig träningseffekt.

Barcelonnette

Barcelonnette är alltså något av ett cykelmecka, och cyklister syns överallt. Barcelonnette är överhuvudtaget en riktigt trevlig stad. I juli hålls bland annat en jazzfestival med internationella stjärnor, men den avslutades oturligt nog samma kväll som vi kom dit. Det finns också speciella hus i Barcelonnette. Runt sekelskiftet för drygt hundra år sedan var det många i Barcelonnette som utvandrade till Mexiko. Flera av familjerna som utvandrade blev framgångsrika i Mexiko, och en del av dem kom att inta, och intar än idag, en framskjuten position – inte bara i mexikanskt näringsliv utan i ett par fall även inom kulturlivet. Men en del av utvandrarna återvände, och lät då bygga flera stora hus i mycket karraktäristisk mexikansk stil. Dessa villas mexicaines de la vallée de l’Ubayekan kan beskådas lite här och var, och invånarna i Barcelonnette verkar vara stolta över detta säregna arkitektoniska kulturarv. Det anordnas för övrigt årligen en latino-mexikansk fest i Barcelonnette.

[nggallery id=3]

Franska seder och bruk

Barcelonnette är en charmig stad, med stort utbud av restauranger, men vi föredrog att äta vad jag uppfattade som fransk husmanskost uppe på berget där vi bodde. Claude och Marguerite erbjuder nämligen inte bara Chambres, utan även Table d’Hôtes. Varje kväll serverades alltså middag, och alla gäster som så önskade satt ner och åt middag med värdparet. Riktigt god mat, fri tillgång till vin – och ostarna – dessa franska ostar.

Det är ett par saker jag slås av när vi sitter ner och äter med fransmän och kvinnor på det här sättet, där inga känner varandra sedan tidigare. För det första vilka utomordentligt skickliga konversatörer de är. Inget blygt, lite tafatt typiskt svenskt beteende här inte. Det språkades intensivt, med resultat att jag nästan var lika utmattad av att försöka hänga med i den franskspråkiga konversationen som av att cykla upp och ner för alptopparna. Det andra jag slås av är det stora intresse de hyser för mat. Detta ämne tycks kunna ge utrymme för outtömliga diskussioner fransmännen och fransyskorna emellan. Givetvis ville de veta vad vi äter i Sverige, vilka råvaror vi har tillgång till, och hur vi tillagar dessa. Överlag var de intresserade av oss från de arktiska polartrakterna. Fransmännens bild av Sverige är att det är kallt och ruggigt. Ett påstående som kanske inte helt kan avvisas, men fransosernas bild verkar vara att det aldrig är varmt hos oss överhuvudtaget. När vi förklarade att det en normal vinter knappt är snö alls där vi bor i Göteborg gav det upphov till viss förvåning. En kväll var det en person som påstod att man inte firar jul i Sverige, men detta häpnadsväckande påstående hade de övriga franska männen och kvinnorna svårt att tro att det verkligen kunde vara sant,vilket gällde oss också, varför också vi ställde oss väldigt tveksamma till detta påstående. Dessutom började han ställa frågor om renkörkorten, för han hade hört att man måste ha körkort i Sverige för att köra renspann. Vi såg förmodligen ut som frågetecken. Diskussionen dog ut rätt snart. Antagligen tyckte han att vi var väldigt okunniga när det gällde seder och bruk i Sverige. I övrigt kan det noteras att Stieg Larsson, och hans milleniumtriologi, har gjort enorm succé i Frankrike. De kunde nästan böckerna utantill. Men den där Nyqvist, som spelade Blomgren i filmerna, honom var de inte riktigt nöjda med.